Archie är en mycket klok hund och för det mesta van vid mattes alla tilltag i hemmet... Saken är den att jag är väldigt road av heminredning och en stor passion är att möblera om. Maken har för länge sedan givit upp och tycker att det är ganska OK att låta mig hållas "så länge mamma är glad så..." I söndags vaknade jag tidigt och tänkte att nu så ska här flyttas om. Sagt och gjort. Jag släpade runt dubbelsängen och avslutade med att lyfta sänggaveln som jag naturligtvis lyckades smälla i väggen vilket fick till följd att jag själv ramlade baklänges och landade mjukt i sängen. Men smällen fick Archie (som alltid ligger på matten utanför sovrummet) att tvärt sätta sig upp och titta på mig med en sådan obetalbar min - man riktigt såg hur han tänkte "tokiga fruntimmer - nu är hon i farten igen". Jag kunde inte låta bli att börja gapskratta varpå Archie förnärmat vände bort huvudet demonstrativt och sedan la sig ner med ansiktet åt motsatt håll. Han är så underbart go' den gossen. Han vill alltid ha lite extra koll på mig. Om husse får för sig att kittla mig så att jag börjar pipa eller kikna av skratt, ja, då spelar det ingen roll var Archie befinner sig - han kommer farande som ett skott för att kolla mig. Det är så rörande. Han tittar på mig med sina bruna ögon och verkar aningen generad över att han kommer men si, det spelar ingen roll för titta till mig det bara måste han.

// Lena